Ett träningspass med Jannika.

Kom på mig häromdagen med att skicka ett mess till kvinnan som orsakade en träningsvärk från helvete, när jag för någon vecka var inhoppare för Sofia som annars skulle ha varit på boxercise med Sandra.
I messet frågade jag om hon hade ledig plats på ett core pass imorgon.
Måste då nämna att efter en kvart på boxercise passet så svartna det för ögonen, jag kollade på klockan och insåg att jag skulle dö.
Kanske inte det smartaste att efter en "viloperiod" på cirka 23 år dra på ett pass som skulle kunna ta livet av vilken normal soffliggar älskare som helst.

Ändå sitter jag här kvällen före och tror, en aningen naiv kanske, att jag kommer fixa det jätte bra imorgon! Jag kommer inte alls bli upprörd för att jag utsätter mig och min kropp för så mycket smärta. Jag kommer inte över huvudtaget kolla var snabbaste utgången är, ifall kräk smaken i munnen får för sig att komma upp hastiga tag.

Det värsta av allt är, att jag gör detta frivilligt, jag måste ju inte. Och inte för att få värsta kroppen till sommaren heller, det är jag för lat för.

Jag gör det för att jag är uttråkad. Och jag anar, kanske lite självdestruktiv.