Livet kanske känns hopplöst vissa stunder. Stunder av ångest och ingen möjlighet att kunna se framåt. Minsta steg känns som att bestiga berg, hjärtat sprängs av smärta och kyla. Den värsta känslan man har är när man vill springa bort från sig själv, och hur mycket du än springer så flåsar de en i nacken och griper tag i dig och drar dig ner igen.
Men dessa dagar gör inget, för jag har de underbaraste vännerna man kan få. De får dig att skratta och fast du beter dig som en fitta mot dom, så ler dom och står kvar vid din sida.
Utan er skulle jag inte klara mig. Ni vet vilka ni är, och fast jag vill spöa skiten ur er ibland så är ni allt för mig.
Tack :)
Ska vi slåss eller??? Kom an bara =) puss
SvaraRadera