Eller snarare kanske aldrig. Jag tror att allt man är med om så formar en själv, och då menar jag från den dagen du föddes. Ett nyfött barn kan ju dö av att den inte får tillräckligt med närhet, för vare sig vi vill det eller inte, så behöver vi människor det. Tänkt dig sedan att de människor som är meningen att skall älska dig, inte ger dig den tryggheten du behöver, eller att du förlorar den som gett dig den tryggheten du så behöver, att det resulterar i att du får svårt med det du behöver mest, närheten. Eller att ditt samspel med dina människor runt omkring dig blir skadat.
Tänkt att växa upp med att varje dag känna rädsla, när livet skall handla om att utforska världen, utvecklas och bara springa runt och leka. Inte konstigt att det blir konsekvenser i framtiden sedan. Och vad okunskap hos människor och hur många människor som väljer att inte se, orsakar noll tillit till andra människor.
Sedan undrar människor vad som är problemet, varför inte bete sig som en "normal" människa. Kanske man borde ha all fakta innan man uttrycker sina åsikter. Eller så gör man problemet mindre bara för att ens egna samvete inte skall komma fram till ytan. Men det är lätt att vara efterklok.
Därför så anser jag att det finns inget underbarare än nyfödda bebisar, för de tittar upp på världen, så lyckligt ovetande om vad de har framför sig. Så oförstörda.
Nu finns det ju också helt underbara saker med livet, som man måste ta tillvara på varje dag, man får bara inte låta mörkret ta överhanden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar